”Men jag vill ge alla en chans, alla” och jag får inte springa mer…

Så många gånger som jag har besök eller kommer att besöka vården de senaste två åren är mer än vad jag har gjort under hela mitt liv. Det är inga stora grejer, vilket jag är väldigt tacksam för. Men det är symtom som man ändå ska ta på allvar. Jag har skrivit en del om mitt mående, att jag har svårt att återhämta mig tillräckligt och gång på gång kör på tills orken inte längre finns och det tar låång tid innan jag känner att jag har energi igen. Jag går just nu på samtalsterapi, och är mycket mer medveten om hur jag mår under dagarna, och vad jag kan göra för att faktiskt återhämta mig. Men häromdagen fick jag ännu en gång svart på vitt att jag är långt ifrån återställd, och kanske aldrig kommer att bli det till 100% (vad det nu är).

Det var en person som ringde och behövde hjälp, det är oftast bara då vi ringer varandra och självklart ställer jag upp. Men det blev en liten stresspåslag för det var en smått akut situation som behövde lösas på en gång. Jag fick lämna det jag gjorde då och lösa situationen, vilket i sig är något jag tycker är roligt, alltså att lösa problem. När (om) man har löst ett problem så känns det ju oftast väldigt bra efteråt, och man är superfokuserad i stunden, vilket är en känsla jag gillar. Jag löste problemet den här gången. Men…

Det som var jobbigt var att jag var tvungen att ställa om min dag. Vilket egentligen kan hända vem som helst när som helst i livet, och i sig inte är så konstigt. Men just nu så fixar inte riktigt min kropp det, och trots att hela grejen ”bara” tog runt 40-45 minuter så var jag tvungen att vila över en timme efteråt för att jag fick sådan huvudvärk. Så ca två timmar av min dag försvann ur intet, och är det något jag inte har, som jag måste planera noga, så är det tid…

Men jag kan inte säga nej. Min själ vill säga ja, självklart, för jag vill verkligen vara till lags. Jag vill hjälpa till, jag vill vara den som man kan räkna med. Men kroppen sa nej, och någonstans långt inne så ville jag inte ens svara i telefonen, så den här gången ville även själen säga nej. Jag är för snäll, och ibland när man är för snäll så ger man mer än vad man själv faktiskt mår bra av. Jag förväntar mig ingenting tillbaka, men när någon annan ställer upp för mig så blir jag oändligt tacksam, vilket inte riktigt var det jag fick tillbaka nu. Jag gillar inte tanken på att man ska förvänta sig att någon SKA hjälpa en för att man själv ställt upp någon gång. Att ge och få tillbaka är väldigt hårfint, och för mig handlar det mycket mer om tacksamheten. I det här fallet har jag egentligen gett lite mer, lite för mycket, mer än vad jag orkar och den här gången var det bägaren som föll när jag kom hem…

Jag hamnar ofta i de här situationerna, där jag ger och ger och ger tills jag inte orkar mer. Alla historier ser olika ut, men jag känner igen ett mönster och tyvärr så hamnar lätt min personlighetstyp där, i nätet på en spindel som inte har några problem att nyttja hjälpen, gång på gång på gång… En anledning till att jag är helt off från sociala medier just nu är för att jag inte orkar att ge mer. Inte just nu. Inte till någon. Inte till vem som helst. Jag vet att jag inte är skyldig någon någonting, men jag kastar mig genom eld för vissa. Jag känner väldigt lätt vilka som är värda att dö för.

Men jag vill ge alla en chans, alla. För sån är jag…

Ett mysterium med min livmoder

Senare samma dag när huvudvärken släppt lite så tog jag på mig träningskläderna och gav mig ut på en joggingtur med Malte. Dels för att rensa på känslorna, tankar och kanske trycka bort det lilla som fanns kvar av spänningshuvudvärken… Men framförallt så ville jag ta reda på om jag skulle få samma problem som jag hade dagen innan, då jag också var ute och joggade… Och det hade jag.

Vi gav oss ut samma väg som innan, en del upp och nedförsbackar med mycket stenar och stubbar och precis som dagen innan… Efter ca 10 minuter börjar det kännas i magen, nedanför naveln. Då saktar jag in och smärtan börjar snabbt att stiga. Jag stannar helt och tillslut så måste jag lägga mig ner hukandes på marken, det känns som när man har mensvärk och när det gör som allra ondast. Du kan inte resa dig, du kan knappt andas och smärtan är konstant. Det tar runt fem minuter, sen avtar det och tillslut känns det ingenting alls. Men det tar en stund innan jag reser mig för att gå sista biten hemåt (Malte tvingade mig att sitta i hans knä för att inte bli kall… väldens bästa är han).
Jag blir helt matt och skriver till min syster Ronja som är arbetsterapeut, hon brukar alltid ta allt på allvar och brukar ha något svar när jag själv inte lyckas hitta svaren. Ronja ringer upp mig ganska så snart efter och berättar att hon visat det jag skrivit till sin kollega, och berättar vad de kom fram till utifrån det. Hon säger också att hon ska fråga en annan kollega som är mer specialiserad på kvinnohälsa. Så att jag vet vart jag ska söka hjälp, för det är något jag kommer att behöva göra…

Troligen så kan det ha med endometrios att göra, då vi länge misstänkt att jag har det. Något som visat sig som mest tydligast de perioder i livet då jag varit väldigt stressad. Det är bara det att de senaste två åren har stressen börjat visa sig mer och mer på mig i fysisk form, på olika sätt. Huvudvärk, svimningar, extrem stark mensvärk, magsår/katarr, depression bland annat.

Ibland kan jag skämmas över att prata om det, som om jag tror att ingen kommer att tro mig. Att jag överdriver, att jag borde bita ihop mer. Ibland när jag har pratat om det så är det som om personen jag pratat med rycker på axlarna och tacklar med att det är bara att resa sig igen och köra på.
Att faktiskt resa sig och kämpa är ingenting jag inte håller med om, men jag är uppvuxen med vissa människor som inte kan se utifrån andras perspektiv. Ja men det här typiska att inte visa sig svag. Usch ja, jag hatar att jag skäms. Jag hatar att jag känner att jag borde bita ihop mer, att jag ska sluta överdriva. Jag hatar att erkänna att det är inte så bra just nu. Men jag måste inte prata med vem som helst om det, så skriver hellre av mig här och den som läser får tro och tycka vad den vill. Eller känna igen sig och också ta sin kropp på mera allvar.

Jag vet att det kan bara bli bättre om jag gör någonting åt det,
och slutar ignorera vad kroppen försöker säga till mig.

Det finns inget jag hellre vill,
än att må bra,
och kunna leva,
ett liv som jag vill leva.

Jag och Nappe, ibörjan av 2020.
Fotograf: Malte Myrén Pettersson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *