17 sekunder, tacksamhet & bilder från veckan

Hjärnspöken, vi alla har dem visst? Idag fick jag sällskap utav en, ett spöke som jag nu i efterhand inte kan förstå att jag blir skakis av. På senaste tiden har jag haft en del katastroftankar, ser alltid det värsta som kan hända som filmer i huvudet. Jag jobbar medvetet med att vifta bort dessa tankar, och egentligen borde jag, när det är möjligt, stanna upp helt och börja räkna tyst för mig själv… 1.. 2… 3… 4… osv, fram till talet 17, för att sedan räkna tillbaka… 16… 15… 14… 13…. och börja om igen, tills jag släpper obehag-känslan. Det funkar faktiskt, men är som liksom mycket annat här i livet -> jobbigt att bara ta tag i det och börja.

Något jag har börjat ta tag i är min återhämtnings-lista!
i 17 minuter joggade jag idag. 1,95 km blev det, och jag höll mig från att springa trots att (snabba) Malte var med som sällskap. Det blir lite extra jobbigt för vi joggar i skogen med kuperad mark, eller ja.. Malte joggar/springer/hoppar runt, vilket gör att jag slipper få dåligt samvete om vi ger oss ut ihop. Han rastar sig själv rätt bra haha.
Vet ni vad jag är mest glad och stolt över? Att jag inte kände mig dålig trots att det gick långsamt och inte var en speciellt lång sträcka. Jag kan lätt vilja överprestera, och på så sätt aldrig vara nöjd över mina träningspass. Extremt osunt att behöva känna så… Min vinst idag blev inte att jag gav mig ut, utan att jag tog det lungt och kände mig grym trots det!

Som ett avslut på den här veckan…

Jag känner bara tacksamhet just nu, på ett sätt som jag inte känt på länge, som om jag börjat leva igen. Att blogga påminner mig otroligt mycket om förr. En tid jag brukar sakna. Men nu skapar jag en ny tid med nya minnen. Som mest tacksam den här veckan är jag över mina fyra fantastiska hästar…
Vad vore jag utan er?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *